parisbaby

Jag HATAR när man glider ifrån vänner man inte hade för avsikt att bli av med i första taget. Och aldrig har det varit så frustrerande som nu när jag åker iväg, och inser att jag kommer vara jävligt långt borta från alla mina vänner och att jag kommer få KÄMPA, bokstavligen talat för att hålla uppe kontakten och fortfarande vara en del av varandras liv. Och då nu alltså, är det som mest frustrerande att inse att man faktiskt glidit ifrån kompisar som varit här mitt framför ögonen hela tiden. Människor som kanske bara bor 10-30 minuter ifrån dig OCH som kanske tillochmed går på samma skola som dig. Usch jag får sån jävla ångest när jag tänker på det... vill aldrig någonsin förlora kontakten med mina vänner som är meningen i mitt liv. Man kan fan aldrig säga det för ofta..
Jag älskar er verkligen av hela mitt hjärta, ni gör mitt liv helt enkelt. På högstadiet var allt så framochtillbaka bråk osv hit och dit. Och visst det händer fortfarande, men inte på samma sätt. Man har helt enkelt sina vänner där på ett annat sätt, ens vänskap mognar hela tiden.

Så även om jag är tusentals mil (här gick det ungefär 5 min när jag började gråta och ringde till min bästa Nina hehehe..) så vill jag att ni ska veta att jag vill prata med er varje dag och alltid vara en del av era liv. NI ÄR BÄST

Idag har jag varit på Gerda och tränat, där fick jag en väldigt glad upptäckt. Och nej upptäckten var inte att ledaren hade vänt på stepbrädorna så att man skulle kliva upp på kortsidan och man höll på att slå ihjäl sig alla gånger man trampade där det normalt sätt finns en bräda men nu bara fanns en liten smal planka. Utan det var något helt annat men jag måste börja från början.

Förra onsdagen var jag på Gerda och tränade, sedan duschade jag där, cyklade till bion, såg på bio och cyklade hem. Morgonen efter märker jag att jag inte kan hitta min necessär.
Så dagen efter ringer jag till Gerda för att se ifall de har fått någon upphittad, vilket de inte har. Samma sak på bion. Sen nu en vecka senare frågar min mamma i receptionen när jag är och tränar om de fortfarande inte har fått in den. Men jovisst fan finns den där nu, en vecka senare :S hel knasig. Men visst ASNAJS tänker ni, och det tänkte jag också. Liksom att köpa helt nytt smink, alla grejjer som låg i den osv hade nog seriöst gått på typ 1000kr vilket känns som väldigt onödiga pengar. Och visst det var najs, men inte riktigt som jag trodde.

För när jag öppnar nescesären så saknas det grejer bl.a. en av 4 mascaror (den vattenfasta, inte helt otippat) och min foundation som nästan var full. Och då blev jag så jävla besviken och förvirrad, om man inte hittar nescesären så tänker jag, okej den har kommit bort eller okej någon snodde den, men det är inte hela världen.
Men nu känns det bara så jävla snopet, att någon har hittat min nescesär men inte varit tillräckligt ärlig för att läman in den i receptionen men inte tillräckligt rebell för att ta den. Utan den har rotat runt och valt ut några saker som den tydligen ville ha. Och sedan lämnat in nesecären minst en dag senare.

Hur jävla feg och ynklig kan man vara egentligen? Vad är det för stil... visst vi har väl alla hittat någonting någonstans som vi har behållit eller bara låtit ligga. Men jag skulle aldrig få för mig att plocka ut grejer från något jag hittat och sen varit halvdann och lämnat tillbaka resten. Som att denna person har rätten att ta vad man vill ha och skita i resten? Nej jag vettefan, tycker det är riktigt konstigt att göra såhär och riktigt dålig stil också för den delen. Aja it's a Svensson's world - halvdann, lagom och mellanmjölk

Jag gillar dig - men jag gillar mig mer

Jag saknar ditt leende - men jag saknar mitt mer

Jag saknar inte dig - jag saknar den jag var, när jag var, med dig



Daughtry – Over You <-- 

Att vara nöjd med sig själv eller att inte vara nöjd med sig själv? Det är frågan
Om man inte är nöjd, försöker man ju förbättra sig - då blir man ju bättre av att inte vara nöjd eller?
Men om man inte lyckas ändra det fast man vill - då mår man sämre.

Det är en hårfin balansgång, mellan att se kritiskt på sig själv och vara missnöjd. Man måste kunna sätta upp mål och våga ändra sig själv, samtidigt som man måste kunna backa ur i rätt läge.
Man måste hela tiden känna efter, ifall det är värt det: Lyckas du ändra dig själv så är det defintivt värt det, eftersom det är det du verkligen vill. Men lyckaz du inte ändra det, så måste du accepetera det och ändra på dina krav och ditt tankesätt om det. Du måste vara nöjd med dig själv, och hantera det du vill ändra med dig själv.

Alltså den här videon gjorde mig så jävla imponerad. Vet att många säkert redan har sett den, men jag hade inte sett den förrens jag såg ett videosvar till denna videon, på facebook, som 3 av mina vänner hade länkat.

Alltså att den här killen vågar gå ut och göra den här videon är sjukt, jag kan verkligen inte tänka mig att folk fortsatte mobba honom eller lät mobbningen pågå efter de sett den här videon.




Å andra sidan kanske dem ändå gör det, man blir ju ganska oroad när man kollar igenom kommentarerna till videoklippet. Visserligen är det ca 99 % fina stöttande kommentarer som imponerar på mig enormt!

MEN det finns även kommentarer som dessa:

"I don't see any scars you pussy! Cut yourself a little deeper next time you piece of shit"

Vet att nyss satt jag och skrattade över ingenting annat än livets härlighet.. men sen nu fick jag syn på en vissperson genom köksfönstret och helt plötsligt är vi tillbaka på ruta ett... 

You're hot then you're cold
You're yes then you're no
You're in and you're out
You're up and you're done
You're wrong when it's right
It's black and it's white

AND IT GIVES ME PMS EVERYTIME I SEE YOUR FUCKING FACE



Denna får mig ofta att gråta, se den om ni inte sett den eller om ni är på lite sorgset humör. KYSSEN!

Folk säger att man aldrig ska sluta hoppas, men jag har lurat mig själv för många gånger nu.
Jag sitter i min säng, med min dator i mitt knä och mobilen bredvid mig.
Klickar in på din facebook sida, som kommer upp så fort jag skriver in första bokstaven i ditt namn i sökfältet, eftersom jag redan varit inne där allt för många gånger.
Klumpen av hopplöshet växer i magen, när jag ser att det inte finns något nytt att hitta där, som skulle förändra något.
Läser igenom våra gamla sms, det var väldigt länge sedan det var du som frågade om vi skulle ses.
Känner lite på känslan, det tänds ett litet hopp, du tyckte faktiskt om mig? Vi hade det faktiskt bra tillsammans?
Men jag har lovat mig själv, att inte göra samma misstag som innan. Jag tänker inte låta mig själv inbilla mig att du faktiskt vill ses, att du fortfarande bryr dig.
Men jag saknar dig, jag saknar det vi hade. Jag saknar att hålla om dig och höra ditt hjärta slå, jag saknar att skicka ett sms mitt i natten och möta upp dig en halvtimme senare med tusen fjärilar i magen.
Vi hade det så mysigt, och du har aldrig aktivit dissat mig eller sagt nej. Det är alltid jag kan inte, hinner inte eller orkar inte. Det har ju aldrig varit något på riktigt och därför aldrig heller tagit slut. 
Kan inte motstå frestelsen. Tar upp mobilen och skickar ett sms. Mobilen piper en halvtimme senare, mår dåligt innan jag ens sett svaret: "Kan inte.. tyvärr". Hur fan kunde jag vara så dum, varför fortsätter jag hoppas om och om igen?