Jag har lurat mig själv för många gånger nu
Folk säger att man aldrig ska sluta hoppas, men jag har lurat mig själv för många gånger nu.
Jag sitter i min säng, med min dator i mitt knä och mobilen bredvid mig.
Klickar in på din facebook sida, som kommer upp så fort jag skriver in första bokstaven i ditt namn i sökfältet, eftersom jag redan varit inne där allt för många gånger.
Klumpen av hopplöshet växer i magen, när jag ser att det inte finns något nytt att hitta där, som skulle förändra något.
Läser igenom våra gamla sms, det var väldigt länge sedan det var du som frågade om vi skulle ses.
Känner lite på känslan, det tänds ett litet hopp, du tyckte faktiskt om mig? Vi hade det faktiskt bra tillsammans?
Men jag har lovat mig själv, att inte göra samma misstag som innan. Jag tänker inte låta mig själv inbilla mig att du faktiskt vill ses, att du fortfarande bryr dig.
Men jag saknar dig, jag saknar det vi hade. Jag saknar att hålla om dig och höra ditt hjärta slå, jag saknar att skicka ett sms mitt i natten och möta upp dig en halvtimme senare med tusen fjärilar i magen.
Vi hade det så mysigt, och du har aldrig aktivit dissat mig eller sagt nej. Det är alltid jag kan inte, hinner inte eller orkar inte. Det har ju aldrig varit något på riktigt och därför aldrig heller tagit slut.
Kan inte motstå frestelsen. Tar upp mobilen och skickar ett sms. Mobilen piper en halvtimme senare, mår dåligt innan jag ens sett svaret: "Kan inte.. tyvärr". Hur fan kunde jag vara så dum, varför fortsätter jag hoppas om och om igen?
Jag sitter i min säng, med min dator i mitt knä och mobilen bredvid mig.
Klickar in på din facebook sida, som kommer upp så fort jag skriver in första bokstaven i ditt namn i sökfältet, eftersom jag redan varit inne där allt för många gånger.
Klumpen av hopplöshet växer i magen, när jag ser att det inte finns något nytt att hitta där, som skulle förändra något.
Läser igenom våra gamla sms, det var väldigt länge sedan det var du som frågade om vi skulle ses.
Känner lite på känslan, det tänds ett litet hopp, du tyckte faktiskt om mig? Vi hade det faktiskt bra tillsammans?
Men jag har lovat mig själv, att inte göra samma misstag som innan. Jag tänker inte låta mig själv inbilla mig att du faktiskt vill ses, att du fortfarande bryr dig.
Men jag saknar dig, jag saknar det vi hade. Jag saknar att hålla om dig och höra ditt hjärta slå, jag saknar att skicka ett sms mitt i natten och möta upp dig en halvtimme senare med tusen fjärilar i magen.
Vi hade det så mysigt, och du har aldrig aktivit dissat mig eller sagt nej. Det är alltid jag kan inte, hinner inte eller orkar inte. Det har ju aldrig varit något på riktigt och därför aldrig heller tagit slut.
Kan inte motstå frestelsen. Tar upp mobilen och skickar ett sms. Mobilen piper en halvtimme senare, mår dåligt innan jag ens sett svaret: "Kan inte.. tyvärr". Hur fan kunde jag vara så dum, varför fortsätter jag hoppas om och om igen?
Kommentarer
Trackback
