hur känns det att vara hemma?
Det är en fråga som många personer undrar och som det finns många svar på. För jag vet inte riktigt hur det känns att vara hemma... jag har haft en grym bra första vecka här i Sverige. Go vänner som välkommnade mig när jag kom hem, övernattning med Nina 3 dagar med gänget i Hjorths stuga och en övernattning med Ylva och jennes familj i hennes sommarstuga. Återförening med Ariel följt av en jävligt bra helg med midsommarfest och- midsommardags krök, övningskörning mamma och pappa basket på EOS. Nya människor kombinerat med mina gamla vänner!
Men idag har jag ingen lust att lämna min säng eller mitt hus.... jag har ont i huvudet och känner ingen motivation till att varken packa upp resten av mina kläder från Paris eller att cykla in till stan att låna böcker eller sticka ut och springa.
Och när jag kollar igenom taggade bilder på mig på facebook och kommer till de sista två veckorna i Paris, då gör det ont i hela magen. Att jag ska leva utan allt det där helt sjukt underbara... just nu känns det lite som jag dumpat någon ... eller blivit dumpad. Först känns det nytt och fritt, annotlunda men ändå bra... men sen kommer en stor tomhet. Saknad och magknip, fan fan fan hur blev det såhär? Och vill bara le och vara evigt tacksam att jag fick vara med om det här halvåret, känner mig som världens mest bortskämda unge med I-lands problem utan dess like.
Men som jag sa till en god vän för inte så länge sen, det finns en gräns för hur ledsen en människa kan bli. Ingen kan må sämre än någon annan. OCh man hittar alltid anledningar till att vara ledsen eller olycklig om det så är att man är ett svältande "barn i Afrika" eller en bortskämd tjej som blivit dumpad av sin pojkvän eller fått alldeles för dåliga betyg. Även fast det finns värre grejjer som skulle kunna hända en, så har man rätt att vara lika ledsen för det som händer en, även fast någon annan har värre problem.
Så just nu så känns det jobbigt det gör det, men när jag får träffa mina Paris tjejer, och när skolan kommer igång till hösten eller kanske redan i Augusti när jag är i Nice och får prata franska igen så är jag ganska säker på att jag bara kommer Smile because it happend och inte cry because it's over.
Men idag har jag ingen lust att lämna min säng eller mitt hus.... jag har ont i huvudet och känner ingen motivation till att varken packa upp resten av mina kläder från Paris eller att cykla in till stan att låna böcker eller sticka ut och springa.
Och när jag kollar igenom taggade bilder på mig på facebook och kommer till de sista två veckorna i Paris, då gör det ont i hela magen. Att jag ska leva utan allt det där helt sjukt underbara... just nu känns det lite som jag dumpat någon ... eller blivit dumpad. Först känns det nytt och fritt, annotlunda men ändå bra... men sen kommer en stor tomhet. Saknad och magknip, fan fan fan hur blev det såhär? Och vill bara le och vara evigt tacksam att jag fick vara med om det här halvåret, känner mig som världens mest bortskämda unge med I-lands problem utan dess like.
Men som jag sa till en god vän för inte så länge sen, det finns en gräns för hur ledsen en människa kan bli. Ingen kan må sämre än någon annan. OCh man hittar alltid anledningar till att vara ledsen eller olycklig om det så är att man är ett svältande "barn i Afrika" eller en bortskämd tjej som blivit dumpad av sin pojkvän eller fått alldeles för dåliga betyg. Även fast det finns värre grejjer som skulle kunna hända en, så har man rätt att vara lika ledsen för det som händer en, även fast någon annan har värre problem.
Så just nu så känns det jobbigt det gör det, men när jag får träffa mina Paris tjejer, och när skolan kommer igång till hösten eller kanske redan i Augusti när jag är i Nice och får prata franska igen så är jag ganska säker på att jag bara kommer Smile because it happend och inte cry because it's over.
Några av mina favoritbilder från taggade bilder av mig på facebook, från Januari till Juni... de sex månader i mitt liv som jag alltid kommer minnas. Bisous
PS har bokat resa till grekland p fredag men vill inte stjäla uppmärksamhet från Paris så det tar vi i ett annat inlägg...
Kommentarer
Trackback
